Utdrag ur dagboken 14 juni

"Solen bränner i nacken när vi lämnar den lilla staden Fürstenberg efter oss, luften star nästan stilla och nedförsbackarnas vindsvalka är befriande. I en av backarna vänder sig Martin om och pekar pa nagra byggnader bakom en hög mur, "Vad är det där för nagot tror du?" Skriker han över axeln. "Vet inte!" Svarar jag, men jag hajar till lite, byggnaderna ser obehagliga ut pa nat vis där de står, gråa och trasiga bakom en hög mur. Vi cyklar vidare längs med muren och efter nagra hundra meter ser vi en liten skylt brevid cykelvägen. Jag bromsar in och torkar svetten ur pannan innan jag börjar läsa: "Uckermark koncentrationsläger" star det pa skylten, och sedan nagra rader om att detta tidigare varit koncentrationsläger för flickor och kvinnor under 2:a världskriget. Men dessa rader med information stillar inte alla mina fragor om platsen, snarare tvärtom. Vi star mitt framför grindarna som star lite pa glänt och nyfikenheten driver oss in pa omradet. Det visar sig vara stort, byggnad efter byggnad av graa övergivna hus radar upp sig framför oss, vissa nästan överväxta av mossa och gräs. Solen bränner, en fjäril fladdrar förbi, luften är tjock och stilla. Fragorna blir fler och fler medan vi strövar omkring pa det övergivna omradet. Vi fotar lite och samtalar lagmält medan mörka moln tornar upp sig pa himlen. Snart styr vi ut mot grindarna igen. Precis när vi kommit ut genom dem kommer de första dropparna fallandes och innan vi hunnit ens 100 meter är vi genomblöta och söker skydd under ett träd. Efter nagra sekunder märker vi att det inte är nat vidare skydd, istället vänder vi tillbaka och in genom grindarna igen och under tak. Regnet vräker ner och vi skriker till varandra under plattaket. Sa star vi där i skydd av rostiga tak och ser pa medan marken fylls av vatten. En halvtimme senare har regnet avtagit istyrka och vi cyklar vidare igen. Nagra hudra meter längre fram ser vi en till skylt som hänvisar oss in till höger mot en lerig stig "for futher information" . Cyklarna trampas pa i lera och sand tills vi star framför en annan ingang till lägret. Där hittar vi mer information som stillar var undran om platsen. 1942 byggdes Uckermark koncentreationsläger för flickor mellan 16-22. De som hamnade där var "anklagade" för att vara Jude, asocial, ha en avikande sexuell läggning, vara jehovas vittne, oppositionell, romer eller "arbetsvägrare". Efter 2vk slut brändes alla byggnader och omradet användes av den sovjetiska armén fram till 1993, och det var alltsa i dessa byggnader vi tidigare sökt skydd mot regnet. Det var först 1970 som det blev allmänt känt att omradet varit ett koncentrationsläger, men fortfarande finns ingen officiell minnesplats där. Den information som vi tog del av hade producerats av ideella organisationer främst av en grupp som kallade sig "Transgender Lesbian Frauen Uckermark camp 2004". Det finns tydligen ovanligt lite information om lägret och en av anledningarna till detta kan vara att manga som höls fangna där, som var lesbiska, transgender eller "asociala", kom ut till ett samhälle där de inte var accepeterade, varför det kan vara extra svart att berätta om sina upplevelser. Ingen av de ansvariga är dömda. Fram till 2004 fanns det planer pa att bygga en väg över omradet men efter protestar stoppades planerna. Regnet har dragit vidare, kvar star jag i blöta skor och känner mig omskakad. Sedan drar vi cyklarna genom leran upp pa vagen igen och fortsätter var färd."

Det känns lite märkligt hur nära och pataglig europas brutala historia är här. Att det nagon kilometer fran det idylliska torget i den lilla staden ligger resterna av ett gammalt koncentrationsläger. Och att det finns människor här som har upplevt allting. Hemma i Sverige är det ett mycket längre avstand till allt som hänt vara grannländer i söder.

Efter drygt tva veckor i tält och över 90 mils trampande är vi sen nagra dagar framme i Berlin. Efter all tid pa landsbygden och sa nära naturen känns det som en stor omställning att komma in i en av europas riktigt stora städer. Hela vägen fran Rostock till Berlin cyklade vi pa en och samma cykelväg. Tyskarna kan dethär med cykelvägar, tydliga skyltar (för det mesta i alla fall), det finns manga bra cykelkartor att köpa (om man inte är lika snal som vi...) och det finns manga kartor med tips om sevärdheter uppsatta längs vägen. Mestadels har vi cyklat pa landsbygden, genom mysiga sma byar och samhällen langt bort fran det autobahn-tyskland som manga annars känner till.

Hela vägen förvanas vi över det stora antalet övergivna hus och byggnader. Det är nagot mystiskt och spännande med dem. Vem som har bott där eller vad har de använts till? Varför övergavs dem? Och varför vill ingen ta vara pa alla dessa byggnader innan de förfaller helt? Fragorna är manga och som förbipasserande cyklist far man tyvär nästan aldrig nagra svar, istället far fantasin flöda...

Det som är lite märkligt är att de övergivna byggnaderna ofta varvas med otroligt vackra och moderna nybyggda eller nyrenoverade hus. Det är inte alls ovanligt att en fin nybyggd villa har ett halvsönderfallet ruckel till granne, och pa nagot sätt finns det nagot charmigt i dessa starka kontraster. Historien far liksom leva kvar och sakta tyna bort istället för att bara rivas, gömmas och glömmas bort sa fort som möjligt.

Nu far det vara nog av storstadsliv och imorgon styr vi österut mot Polen och om allt gar bra rullar vi nog över gränsen om ungefär fyra dagar. Vi har försökt att öva in lite vegan-fraser pa polska men är lite osäkra pa uttalet, far se hur det gar.

Om det finns nagon som har nagot tips om en trevlig plats, festival eller annan trevlig händelse nagonstans i östeuropa de närmaste manaderna sa kan ni väl höra av er! Vi har inte sa mycket inplanerat förutom att cykla...

Manga Kramar!

Hej!

Färden har börjat! För drygt en vecka sen tog vi de första tramptagen ut ur Göteborg mot Palestina. Vi följde Ginstleden (en cykelled längs med Hallandskusten) söderut, längs med Skanes kust fram till Malmö och fortsatte vidare till Trelleborg där vi tog färjan till Rostock. Cykellederna pa västkusten är otroligt vackra och omväxlande. Kan absolut rekomenderas! Tyvärr är det inte helt enkelt att hitta bra tältplatser om man inte vill bo pa campingar. Där det faktiskt finns bra platser sitter det nästan alltid "camping förbjuden" skyltar, men om man smyger lite och är ordentlig gar det fint. Ibland fick vi leta ett tag men till slut hittade vi alltid en fin undanskymd plats att smygtälta pa. Efter att ha cyklat en hel dag finns det inget bättre än att sätta upp tältet, ta ett kvälsdopp och sen laga mat pa trangiat när solen sakta börjar ga ner. Och plötligt smakar all mat sa otroligt gott! Riktigt sa här idylliskt har det väl inte varit varje kväll, men allt har gatt förvanansvärt bra hittills. Vädret har varit fantastiskt och vi njuter varje dag!

I onsdags kom vi till Malmö där vi hälsade pa Anjas vänner i kollektivet Bor Bra. Vi stannade inte sa länge men hann ända bli bortskämda med supergod mat, varm dusch och massa pepp. Tack sa mycket! I Malmö lyckades vi ocksa ta oss in i en nationaldagsstängd friluftsbutik för att laga vart tält som gatt sönder samma morgon. Ibland ska man ha lite tur!

När vi tidigt pa Torsdagsmorgonen rullade ner fran färjan och in pa Rostocks gator visste vi inte sa mycket om vad som hade hänt där under veckan eller vad som skulle komma att hända. Det vi visste var att det skulle vara aktiviteter i samband med G8-mötet som pagick mellan 6-8 juni.

Rostock visade sig vara en stad full av aktivitet och tusentals ditresta aktivister. Pa invigningsdemonstrationen den 2 juni hade hela 80 000 människor samlats för att protestera mot den politik som G8-länderna för. Stora delar av staden var täckt med färgglada banderoller och affisher och nere i hamnen pagick full aktivitet; debatter, workshops, föreläsningar, filmer, scener m.m.

I och runt Rostock fanns det olika campingar för aktivister och vi styrde cyklarna mot camp Reddelish, nagra km väster om Rostock, ganska nära Heiligendam där själva mötet ägde rum. Campingen var super. Där trängdes 5000 personer under välplanerad och erfaren organisering. Det var kul att se att proteströrelsen inte bara är full av protest utan även att den är full av kreativitet och nytänkande. Extra inspirerade blev vi när vi träffade var kompis Cattis som varit pa plats i en vecka och deltagit pa blockeringen av mötet. Ca 10 000 personer hade planerat och beslutat sig för att blockera alla tre ingangarna till mötesomradet för att visa att de inte accepterar den politik som förs och för att de anser att mötet saknar legitimitet. Blockaden hade planerats under lang tid och var även den välorganiserad. När alla väl kommit pa plats utanför grindarna skapades ett litet minisamhälle med mat, bio, toa, vatten, filtar, liggunderlag och musik, och där alla beslut togs demokratiskt.

Överallt där vi rörde oss fanns det massor av poliser. Vi tog del av manga berättelser om övervald fran polisens sida och manga verkar ha arresterats pa orättsliga grunder. Själva märkte vi inte av detta sa mycket mer än deras närvaro runt om i stan, ibland i form av vägspärrar och visitering.

Det har varit en intressant erfarenhet att vara här och kul att se sa manga engagerade människor. Idag fortsätter färden söderut, vi tänker följa en cykelled ner mot Berlin och sedan far vi se vart vi riktar styret.

Det känns redan som att vi har kommit in i var nya vardag pa cykeln. Tältet är vart hem och torget där vi stannar för att fylla pa vatten är vart vardagsrum. Det är kanske sa man borde leva jämt. Att inte stänga in sig sa mycket i sin egen trygga vra utan istället använda, ta för sig av och trivas i dem utrymmen som vi har gemensamt.

Färden har som sagt börjat men det är manga langa härliga dagar kvar tills vi förhoppningsvis kan rulla in pa Västbanken. Vi försöker ända förbereda oss och fundera pa vad som väntar oss där, hur vi ska agera och vad vi vill astakomma. Tyvärr är det ju sa att de ledande politikerna världen över (och i Sverige) gör otroligt lite för att fa ett slut pa de brott mot mänskliga rättigheter och internationell rätt som den israeliska ockupationen av Palestina innebär. Eftersom vara folkvalda politiker inte gör nagot at saken tycker vi att vi som medmänniskor maste göra det vi kan för att stödja det palestinska folkets ickevaldsliga kamp mot ockupationen. Vi har inga planer pa exakt vad vi ska göra pa plats i Palestina. Det känns väldigt viktigt att fa kontakt med lokalinvanarna sa att vi inte kommer som tva främlingar med färdiga svar pa en konflikt som vi aldrig varit i närheten av. Förhoppningsvis kan vi genom var närvaro och vart agerande underlätta vardagen och arbetet mot ockupationen för i alla fall nagra palestinier. Vi vill ocksa försöka dokumentera sa mycket som möjligt för att sen kunna sprida kunskap och förstaelse kring konflikten hemma i Sverige sa att fler tar ställning och börjar engagera sig mot ockupationen.

Vi tror inte att vi ensamma kan förändra världen, men vi kan i alla fall försöka. Och om tillräckligt manga tänker som vi och lever efter det sa ar vi övertygade om att vi faktiskt kan förändra och förbättra den värld vi lever i!

Kramar till er alla!

Anja&Martin