Tre veckor och tre lander senare

Så har vi varit på väg i två månader. Två månader av nedförsbackar, medvind, skratt och tjoande men aven langa uppforsbackar , daliga vagar, motvind, regn och trotthet. Allt i salig blandning precis som det ska vara, och visst ar det sa att sol aldrig ar battre an efter en tids regn, nedforsbacke ar aldrig battre an efter lite slit i uppforsbackar osv...
Just nu ar vi i Sibiu, Rumanien, och tar det lungt och vilar upp oss ett par dar. De senaste veckorna har varit helt fantastiska och handelserika. Vi lamnade Krakow och for soderut mot Slovakien dar harliga berg och dalar vantade. Slovakien var verkligen vackert, men vi gjorde inga langre stopp utan susade igenom landet pa en vecka. Fran Slovakien tog vi en snabbtur in i Ungern innan vi styrde mot den Ukrainska gransen. I Ukraina mottes vi av sol, tokig varme och vänliga manniskor. Vi blev dessutom hogtidligt välkomnade och lyckonskade av den trevliga och nyfikna tullpersonalen vid gransen. Det var spannande och kul att komma in i Ukraina eftersom landet ar ar ganska annorlunda mot de lander vi tidigare varit i. Vi tog oss som vanligt fram pa stora och sma vagar, bland lastbilar, koflockar, hastvagnar och brummande skrotbilar. Ibland var vagen rak och fin och ibland fick vi gissa oss till vad som var vag och vad som var betesmark... Fram kom vi i alla fall och efter nagra dagar rullade vi in i Rumanien, ett land som kanns betydligt rikare och som drar till sig betydligt fler turister an Ukraina. Nu har vi cyklat en vecka i Rumanien och upptasckt att det aven här är oerhort vackert och fullt av trevliga manniskor.

Under resans gang har vi ibland blivit varnade for hur farligt det kan vara i de lander vi ska besoka, men var erfarenhet ar att folk ar precis lika snalla och hjalpsamma overallt. Varje dag far vi hjalp av vänliga manniskor som visar oss vagen, ger oss vatten, hjalper oss att hitta den perfekta taltplatsen, eller sticker till oss en kall lask. Det ar ganska fantastiskt hur mycket vi kan prata med folk och forsta och gora oss forstadda trots att vi bara kan ett par ord pa Rumanska eller Ukrainska.

Vi mar fortfarande prima, sarskillt nu nar vi fatt vila benen ett par dagar, men imorn ska det bli harligt att satta sig pa cykeln igen. Vi ska fortsatta soderut over lite berg och sen mot Bukarest. Om nagra veckor nar vi kanske Svarta havet och kan ta oss ett valfortjant dopp! Men mycket kan handa innan dess...

Hoppas att ni alla har det bra!

Manga kramar A&M

Sakta men sakert gar det framat! Nu har vi varit pa vag i drygt 5 veckor och tagit oss till Krakow i sodra Polen. Det var ett tag sen vi skrev sist och vi har fatt se en hel del och upplevt mycket pa vagen sen dess. Vi ar fortfarande lite forvanade over hur latt allting gar. Vi bara cyklar, ater massa kex och choklad, mar allmant bra och njuter av att vara pa vag. Inga storre problem eller svarigheter nagonstans.

Nagot som ar valdigt skont med att cykla ar att man har sa mycket tid att ta in och reflektera over alla intryck langs vagen. Man hinner tanka och fundera en hel del under en dag pa cykeln men det aterstar val att se om det ar nagot vi blir klokare av eller om det bara gor oss annu mer forvirrade...

Fran Berlin cyklade vi nastan rakt osterut mot Polen. Vi rullade over gransen i Guben, eller Gubin som staden heter pa den polska sidan. Det ar svart att forsta hur och varfor man delar en stad mitt itu mellan tva lander. Varfor stadens invanare ska behova ID-kort for att ta sig till den andra sidan och varfor halva staden ska behova vara betydligt mer sliten an den andra bara for att nagon hittat pa att det ska ga en landsgrans just dar. Det dar med granser och murar forstar vi oss inte riktigt pa.

Vi kom i alla fall in i Polen och upptackte att det gick precis lika bra att cykla dar som nagon annanstans, forrutom att kartan och verkligheten inte alltid stammer riktigt overens. Vid sana tillfallen ar det bara att chansa lite och cykla vidare, forr eller senare kommer man alltid fram. Men ibland kanns det lite jobbigt att cykla runt och leta efter en vag som inte ens de lokala byborna vet om att den finns.

For det mesta har vi cyklat pa landsbygden och fricampat i skogen. Det ar en ganska okomplicerad tillvaro da vi bara cyklar pa och inte behover tanka pa sa mycket mer an att skaffa mat och vatten och en avskild plats att sla upp taltet pa. Ett storstadsstopp har det dock blivit i Wrocław dar vi halsade pa var kompis Hilda som bor och studerar konst dar. Vi kom dit mitt i den hektiska antagningsveckan da folk fran hela Polen soker in till de hogre konstutbildningarna pa stadens konstskola. Pa fredag eftermiddag sattes resultatet upp i korridoren hogst upp i skolan och vi traskade upp tillsammans med en strid strom av forhoppningsfulla manniskor, det var spanning pa hog niva och vi jublade glatt nar vi sag Hildas namn pa listan! Tjo! Kanske blir det fler besok till Wroclaw i framtiden. Det var en mysig stad med ett rikt kulturutbud och vi passadepa att besoka en pagaende musikfestival pa fredagskvallen for att fira Hildas prestation.

Nu ar vi som sagt i Krakow men tanker imorgon rulla vidare soder ut mot Tatrabergen och Slovakien. Under var vag mot Wroclaw och Krakow har vi hela tiden skymtat berg i soder och Martin suckar alltid langtansfullt sa fort han ser de bla konturerna mot himlen. Snart kommer vi forhoppningsvis komma upp pa hogre hojder och vi ser fram emot det bada tva! Ta hand om er dar hemma! Fred och Karlek!

En reflexion fran Anja:

Det var min 16e fodelsedag den dagen da jag for forsta gangen satten min fot pa Polsk mark. Jag hade aldrig varit utanfor norden tidigare och var mycket exalterad och lite nervos infor mitt mote med Polen. For mig var Polen ett oststatsland, och som sadant en del av en gra massa i ost som jag inte visste sa mycket om. For mitt inre hade jag malat upp bilder av graa hogus och fattiga manniskor. Vi hade samlat in leksaker som vi skulle ge till foraldralosa barn.

Jag minns inte exakt vad jag sedan upplevde under resan, och hur min blid av Polen andrades. Men nar jag for 2 veckor sedan annu en gang passerade gransen till Polen blve jag anda lite forvanad over vad jag motte. Jag cyklade genom ett landskap som var mycket vackert med boljande falt och stora skogar, idylliska sma byar och moderna storstader. Och jag kande mig sa hemma pa en gang. Jag tyckte att jag visste exakt vad folk pratade om i affaren aven fast jag inte forstod nagonting. Och det forvanade mig. Ett land i ost som ar precis som hemma.

Det har gatt mer an 8 ar sedan jag var har for forsta gangen och aven om Polen saklart har utvecklats under dessa ar sa tror jag att den storsta forandringen skett inuti mitt huvud. Jag tror att jag gjort mig av med lite fordomar under arens lopp. Och jag tror att det ar ett bra forsta steg om man vill mota en person eller ett land pa ett arligt vis. Att man borjar med att ha ett oppet sinne utan massa klara bilder over hur saker och ting ar. Om man redan har en fardig bild ar det latt att man bara ser de bitar som passar in i den bilden och missar annan viktig information som kanske hade gett en sannare bild. Kanske ater Polackerna andra saker an brod, ol och kott? (aven om det verkar sa) Kanske ar jag inte bara en blond vasterlanning med fickorna fulla av dollar? Kanske ar vi alla syskon och lika for det mesta?