Hej alla! Nu flyttar vi! Har precis snickrat ihop en ny, kanske lite snyggare och lite mer officiell blog som är redo att läsas. http://palestina2007.blogspot.com är adressen. Ses där! Stora kramar från oss till er!
fredag 23 november 2007
Vi flyttar!
tisdag 13 november 2007
Anjas Tacktal
Nar vi rullade in i Jerusalem for en och en halv vecka sedan var det manga kanslor som for genom min kropp. Jag var lattad, glad, nojd, trott och lycklig. Men framforallt tacksam, hela jag fylldes av en sadan stor och djup tacksamhet.
For vart hade jag varit utan hjalp?
Jag ar en person som ofta sager nej till hjalp. Kan sjalv! Svarar jag snabbt i vatt och torrt. (och har nog gjort sa sedan barnsben om man ska tro vad mamma och pappa sager)
Fast jag kan ju inte sjalv. Inte allt. Arligt talat, vart hade jag varit utan allas hjalp? Vart hade Du varit utan allas hjalp? Vi fods till jorden nakna utan formaga att klara oss sjalva. Allt vi ar idag har getts till oss.
Darfor riktar jag mitt tack inte bara till alla dem som hjalpt mig direkt langs vagen utan aven de som hjalp mig indirekt att utfora resan. (Vilket saklart ar for manga for att fa plats har men har ar ett urval:)
Jag vill tacka mamma och pappa for att ni gav mig livet. For att ni gav mig klader och mat och en sang och ett sprak. For att ni larde mig ga och larde mig att cykla. For allt annat ni gjort och gor for mig pa ett fantastiskt karleksfullt och osjalviskt vis. Tack.
Tack till alla mina larare som gett mig oandligt mycket kunskap. Tack for att ni tjatade pa mig nar jag inte ville lara mig. Hur hade jag kunnat ta mig fram genom europa utan era kunskaper om sprak och geografi som ni sa vanligt delat med er av. Tack.
Tack snalla du som uppfann hjulet. Och du som uppfann cykeln! Tack ocksa till dig som gav mig ett jobb och lon. Du som salde cykeln till mig. Tack.
Jag vill tacka alla som varit sa vanliga att bygga vagar overallt, och alla de som ritat kartorna och latit andra ta del av dem. Tack ocksa till alla lander som latit oss passera. Tack.
Ett enormt stort tack gar ocksa saklart till alla som gett oss vatten och mat och boende. Och till alla som vinkat glatt och gett oss varma leenden. Och alla som visat oss vagen! Och gett oss tips. Tack.
Speciellt tack till den turkiske mannen som kom springande ut ur sitt hus bara for att, med ett leende pa lapparna, putta pa mig i den branta uppforsbacken. Du kom precis i ratt stund! Tack.
Tack alla ni som peppat och ropat heja hemifran Sverige!
Martin! Mitt storsta tack gar till dig! Utan dig hade jag inte kommit en meter. Du bara ger och ger. Tack och tack!
Tack till alla andra som jag inte namnt men som hjalpt mig pa sa manga satt. Tack.
Jag hoppas kunna gora det samma for er nagon gang.
/Anja 13/11 2007
For vart hade jag varit utan hjalp?
Jag ar en person som ofta sager nej till hjalp. Kan sjalv! Svarar jag snabbt i vatt och torrt. (och har nog gjort sa sedan barnsben om man ska tro vad mamma och pappa sager)
Fast jag kan ju inte sjalv. Inte allt. Arligt talat, vart hade jag varit utan allas hjalp? Vart hade Du varit utan allas hjalp? Vi fods till jorden nakna utan formaga att klara oss sjalva. Allt vi ar idag har getts till oss.
Darfor riktar jag mitt tack inte bara till alla dem som hjalpt mig direkt langs vagen utan aven de som hjalp mig indirekt att utfora resan. (Vilket saklart ar for manga for att fa plats har men har ar ett urval:)
Jag vill tacka mamma och pappa for att ni gav mig livet. For att ni gav mig klader och mat och en sang och ett sprak. For att ni larde mig ga och larde mig att cykla. For allt annat ni gjort och gor for mig pa ett fantastiskt karleksfullt och osjalviskt vis. Tack.
Tack till alla mina larare som gett mig oandligt mycket kunskap. Tack for att ni tjatade pa mig nar jag inte ville lara mig. Hur hade jag kunnat ta mig fram genom europa utan era kunskaper om sprak och geografi som ni sa vanligt delat med er av. Tack.
Tack snalla du som uppfann hjulet. Och du som uppfann cykeln! Tack ocksa till dig som gav mig ett jobb och lon. Du som salde cykeln till mig. Tack.
Jag vill tacka alla som varit sa vanliga att bygga vagar overallt, och alla de som ritat kartorna och latit andra ta del av dem. Tack ocksa till alla lander som latit oss passera. Tack.
Ett enormt stort tack gar ocksa saklart till alla som gett oss vatten och mat och boende. Och till alla som vinkat glatt och gett oss varma leenden. Och alla som visat oss vagen! Och gett oss tips. Tack.
Speciellt tack till den turkiske mannen som kom springande ut ur sitt hus bara for att, med ett leende pa lapparna, putta pa mig i den branta uppforsbacken. Du kom precis i ratt stund! Tack.
Tack alla ni som peppat och ropat heja hemifran Sverige!
Martin! Mitt storsta tack gar till dig! Utan dig hade jag inte kommit en meter. Du bara ger och ger. Tack och tack!
Tack till alla andra som jag inte namnt men som hjalpt mig pa sa manga satt. Tack.
Jag hoppas kunna gora det samma for er nagon gang.
/Anja 13/11 2007
måndag 5 november 2007
Framme!
I lordags kvall rullade vi in i Jerusalem efter en lang sista dag bakom styret. Det kandes nastan lite overkligt att efter fem manaders cykling vara framme i Palestina. Dagen borjade tidigt, lite efter sex pa morgonen gav vi oss av fran resturangen vid doda havets kust som var vart sista overnattningsstalle i Jordanien. Granspasseringen gick ganska smidigt men tog anda drygt fyra timmar med alla sakerhetskontroller, fragor och all vantetid. Val inne pa vastbanken vantade nagra mils cykling och ungefar 900 hojdmeters uppforsbackar sa vi var riktigt trotta men valdigt valdigt glada och nojda nar vi slutligen kom fram till hotellet i Jerusalem.
I morgon (tisdag) aker vi till Ramallah for att ga en tvadagars traning och utbildning med ISM (international Solidarity Movement) innan vi ska ut och agera pa riktigt. Vi ar grymt peppade och ser fram emot traningen och vistelsen har.
Manga kramar!
I morgon (tisdag) aker vi till Ramallah for att ga en tvadagars traning och utbildning med ISM (international Solidarity Movement) innan vi ska ut och agera pa riktigt. Vi ar grymt peppade och ser fram emot traningen och vistelsen har.
Manga kramar!
torsdag 1 november 2007
Oj vi ar ju nastan framme!
Long time no write... Hur ska man kunna beratta om allt? Alla ansikten, utsikter, smaker, lukter, skratt och panik. Nej, allt kan vi inte dela med er dar hemma, men har kommer nagra ord (och nya bilder:http://www.anjaochmartin.pixbox.se/) som forhoppningsvis kan ge er en glimt av vad vi sysslat med de senaste veckorna. Hall till godo.
Farden fran Goreme borjade med berg. Manga langa sega uppforsbackar i det kala men vackra bergslandskapet foljdes av annu langre harliga nedforsbackar i alltmer gronskande omgivningar. Vagen kantades av branta berg och med blicken pa alla klatterbara klippor holl Martin pa att kora i diket flera ganger...
Nar vi rullat ner for alla backar var vi snart vid medelhavet. Tyvarr bestod kusten mest av industrihamnar och militaromraden istallet for harliga strander sa det blev inget badande.Vi cyklade langs med kusten ett litet tag och styrde sen mot Syrien och Idlib, en mellanstor stad som blev vart forsta stopp i landet. Pa bara ett par dagar i staden kandes det som att vi blev ganska hemma dar. Vi traffade nagra schyssta studenter som garna visade oss runt, vi hade ett fullspackat schema med besok i olika affarer som deras familjer eller slaktingar agde och blev hela tiden bjudna pa te, lask och fruktdrinkar. Riktigt trevligt, och harligt att umgas med nagra som kunde engelska och att kunna prata mer obehindrat.
Om Sveriges trafik ar en valdirigerad notbunden symfoni sa ar Syriens trafik en skranig improvisationskonsert. For en ovan turist kan det te sig en aning kaotiskt till en borjan men dar finns en rytm och samspeldhet att imponeras av. Det ar bara att slanga sig in i takten och hanga med i svangen. Och glomma allt man tidigare trodde sig veta om trafikregler - har ar det kanslan och rytmen som styr mer an vagskyltar och trafikljus. Och det fungerar faktiskt bra, vi klarade oss helskinnade hela vagen, aven om vi misstanker att olycksstatistiken i Syrien ar nagot hogre an hemma... Vissa vagvanor sag for oss direkt livsfarliga ut, som tillexempel att kora mot trafiken pa motorvag(vanligt forekommande), skjutsa barnen pa taket av bilen/lastbilen/traktorn, aka 6 personer pa en moped, eller klassikern: tuta och kora utan att se sig for.
Sasmaningom kom vi iallafall fram till Damaskus dar vi tog in pa ett litet mysigt hotell och gav oss ut for att upptacka den gamla staden. Damaskus utger sig for att vara varldens aldsta kontinuerligt bebodda stad, men det verkar som att nastan varje stad har i trakten utger sig for samma sak. Vi agnade nagra dar at att strosa runt i de otroligt mysiga och vackra gamla stadsdelarna, fonstershoppa bland de hundratals standen i den gamla marknaden och att ata alltfor mycket falafel och arabiska sotsaker. Sen bestamde vi oss for att for forsta gangen under resan lamna vara vanner cyklarna nagra dagar. Vi tog en buss till Beirut for att spendera en helg dar medan cyklar och packning fick stanna i Damaskus. Beirut var en valdigt annorlunda stad jamfort med Damaskus. Vi rorde oss mest i de centrala rikare delarna av staden och det kandes som att vara i Paris eller vilken modern vasterlandsk stad som helst forrutom alla tungt bevapnade militarer som stod och vaktade vid sina vagsparrar runt om i stan och att den politiska oppositionen slagit upp ett stort taltlager mitt inne i centrum for att demonstrera mot den sittande regeringen. Anjas van Rani fixade bade boende at oss och underhallning i form av en fun-damentalist fest och en dags latt vandring i ett naturreservat i bergen. Vi tog bussen tillbaks till Damas och borjade trampa vidare soderut nasta dag. Efter nagra dagars cykling och stopp vid gamla romerska ruiner kom vi till Jordanien som visade sig vara klart mer kuperat an Syrien och valdigt vackert.
Att cykla har de senaste veckorna varit som att befinna sig i en evig julafton eller fodelsedag. Det finns manga exempel och har ar nagra:
En gang motte vi en bil som efter en stund kom korandes tillbaka bara for att overrosa oss med vindruvor. Sedan hande samma sak en gang till, fast med en annan bil och andra manniskor. En annan gang stannade vi i en by och fragade nagra man om de visste vart vi kunde fa tag pa vatten. En utav dem skickade genast ivag en kille for att kopa, en annan visade oss till en kran och en tredje borjade plocka fram farska mandariner till oss. Ibland har vi blivit sa overrossta med frukt och mat att vi inte kunnat ta med oss allt. I Syrien har det inte funnits sa mycket campingmojligheter sa vi har ofta fragat familjer om vi kunnat satta upp taltet i narheten av deras hus, vilket alltid slutat med att vi blivit bjudna pa en festmaltid och erbjudna sovplats i husets finaste sangar. Eller som nar vi skulle cykla in i staden Idlib i norra Syrien. Forst fick vi hjalp av inte mindre an 13 personer for att hitta fram (folk som akte fore pekade, ritade kartor, ringde samtal) Och sedan fick vi bo gratis i en lagenhet som for tillfallet stod tom. Nar Mario lamnat over sina lagenhetsnycklar till oss och Ahmed hade sprungit ivag for att kopa frukt, brod och vatten at oss och de bada var nara att inte hinna hem i tid for att ata efter en hel dags fastande var det enda de sa: behover ni nagonting mer?
Vi visste inte riktigt vad vi skulle svara. Hur tackar man egentligen pa basta satt? Kanske genom att vara likadan sjalv. Att vara givmild och generos ar verkligen fantastiska egenskaper och nagot som vi bestamt oss for att ova pa och bli bra pa.
Just nu befinner vi oss i Jordaniens huvudstad Amman. Vi bor pa ett hotell i downtown och somnar och vaknar till ljudet av tutande bilar och Jordansk hitmusik. Pa dagarna vandrar vi omkring i falafellukt, solljus, nyfikna barnblickar, glada gatuforsaljare och ett och annat flashigt kopcentrum eller biopalats. Martin hostar och snorvlar sa vi tar det ganska lugnt och njuter av att vara nastan framme. Inte langt kvar nu! Tills vi hörs nasta gang: Simma lugnt, andas stort och hall fotterna varma. Vi alskar alla vara lasare! Karlek fran A&M i Amman
Farden fran Goreme borjade med berg. Manga langa sega uppforsbackar i det kala men vackra bergslandskapet foljdes av annu langre harliga nedforsbackar i alltmer gronskande omgivningar. Vagen kantades av branta berg och med blicken pa alla klatterbara klippor holl Martin pa att kora i diket flera ganger...
Nar vi rullat ner for alla backar var vi snart vid medelhavet. Tyvarr bestod kusten mest av industrihamnar och militaromraden istallet for harliga strander sa det blev inget badande.Vi cyklade langs med kusten ett litet tag och styrde sen mot Syrien och Idlib, en mellanstor stad som blev vart forsta stopp i landet. Pa bara ett par dagar i staden kandes det som att vi blev ganska hemma dar. Vi traffade nagra schyssta studenter som garna visade oss runt, vi hade ett fullspackat schema med besok i olika affarer som deras familjer eller slaktingar agde och blev hela tiden bjudna pa te, lask och fruktdrinkar. Riktigt trevligt, och harligt att umgas med nagra som kunde engelska och att kunna prata mer obehindrat.
Om Sveriges trafik ar en valdirigerad notbunden symfoni sa ar Syriens trafik en skranig improvisationskonsert. For en ovan turist kan det te sig en aning kaotiskt till en borjan men dar finns en rytm och samspeldhet att imponeras av. Det ar bara att slanga sig in i takten och hanga med i svangen. Och glomma allt man tidigare trodde sig veta om trafikregler - har ar det kanslan och rytmen som styr mer an vagskyltar och trafikljus. Och det fungerar faktiskt bra, vi klarade oss helskinnade hela vagen, aven om vi misstanker att olycksstatistiken i Syrien ar nagot hogre an hemma... Vissa vagvanor sag for oss direkt livsfarliga ut, som tillexempel att kora mot trafiken pa motorvag(vanligt forekommande), skjutsa barnen pa taket av bilen/lastbilen/traktorn, aka 6 personer pa en moped, eller klassikern: tuta och kora utan att se sig for.
Sasmaningom kom vi iallafall fram till Damaskus dar vi tog in pa ett litet mysigt hotell och gav oss ut for att upptacka den gamla staden. Damaskus utger sig for att vara varldens aldsta kontinuerligt bebodda stad, men det verkar som att nastan varje stad har i trakten utger sig for samma sak. Vi agnade nagra dar at att strosa runt i de otroligt mysiga och vackra gamla stadsdelarna, fonstershoppa bland de hundratals standen i den gamla marknaden och att ata alltfor mycket falafel och arabiska sotsaker. Sen bestamde vi oss for att for forsta gangen under resan lamna vara vanner cyklarna nagra dagar. Vi tog en buss till Beirut for att spendera en helg dar medan cyklar och packning fick stanna i Damaskus. Beirut var en valdigt annorlunda stad jamfort med Damaskus. Vi rorde oss mest i de centrala rikare delarna av staden och det kandes som att vara i Paris eller vilken modern vasterlandsk stad som helst forrutom alla tungt bevapnade militarer som stod och vaktade vid sina vagsparrar runt om i stan och att den politiska oppositionen slagit upp ett stort taltlager mitt inne i centrum for att demonstrera mot den sittande regeringen. Anjas van Rani fixade bade boende at oss och underhallning i form av en fun-damentalist fest och en dags latt vandring i ett naturreservat i bergen. Vi tog bussen tillbaks till Damas och borjade trampa vidare soderut nasta dag. Efter nagra dagars cykling och stopp vid gamla romerska ruiner kom vi till Jordanien som visade sig vara klart mer kuperat an Syrien och valdigt vackert.
Att cykla har de senaste veckorna varit som att befinna sig i en evig julafton eller fodelsedag. Det finns manga exempel och har ar nagra:
En gang motte vi en bil som efter en stund kom korandes tillbaka bara for att overrosa oss med vindruvor. Sedan hande samma sak en gang till, fast med en annan bil och andra manniskor. En annan gang stannade vi i en by och fragade nagra man om de visste vart vi kunde fa tag pa vatten. En utav dem skickade genast ivag en kille for att kopa, en annan visade oss till en kran och en tredje borjade plocka fram farska mandariner till oss. Ibland har vi blivit sa overrossta med frukt och mat att vi inte kunnat ta med oss allt. I Syrien har det inte funnits sa mycket campingmojligheter sa vi har ofta fragat familjer om vi kunnat satta upp taltet i narheten av deras hus, vilket alltid slutat med att vi blivit bjudna pa en festmaltid och erbjudna sovplats i husets finaste sangar. Eller som nar vi skulle cykla in i staden Idlib i norra Syrien. Forst fick vi hjalp av inte mindre an 13 personer for att hitta fram (folk som akte fore pekade, ritade kartor, ringde samtal) Och sedan fick vi bo gratis i en lagenhet som for tillfallet stod tom. Nar Mario lamnat over sina lagenhetsnycklar till oss och Ahmed hade sprungit ivag for att kopa frukt, brod och vatten at oss och de bada var nara att inte hinna hem i tid for att ata efter en hel dags fastande var det enda de sa: behover ni nagonting mer?
Vi visste inte riktigt vad vi skulle svara. Hur tackar man egentligen pa basta satt? Kanske genom att vara likadan sjalv. Att vara givmild och generos ar verkligen fantastiska egenskaper och nagot som vi bestamt oss for att ova pa och bli bra pa.
Just nu befinner vi oss i Jordaniens huvudstad Amman. Vi bor pa ett hotell i downtown och somnar och vaknar till ljudet av tutande bilar och Jordansk hitmusik. Pa dagarna vandrar vi omkring i falafellukt, solljus, nyfikna barnblickar, glada gatuforsaljare och ett och annat flashigt kopcentrum eller biopalats. Martin hostar och snorvlar sa vi tar det ganska lugnt och njuter av att vara nastan framme. Inte langt kvar nu! Tills vi hörs nasta gang: Simma lugnt, andas stort och hall fotterna varma. Vi alskar alla vara lasare! Karlek fran A&M i Amman
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)