Vi flyttar!

Hej alla! Nu flyttar vi! Har precis snickrat ihop en ny, kanske lite snyggare och lite mer officiell blog som är redo att läsas. http://palestina2007.blogspot.com är adressen. Ses där! Stora kramar från oss till er!

Anjas Tacktal

Nar vi rullade in i Jerusalem for en och en halv vecka sedan var det manga kanslor som for genom min kropp. Jag var lattad, glad, nojd, trott och lycklig. Men framforallt tacksam, hela jag fylldes av en sadan stor och djup tacksamhet.

For vart hade jag varit utan hjalp?

Jag ar en person som ofta sager nej till hjalp. Kan sjalv! Svarar jag snabbt i vatt och torrt. (och har nog gjort sa sedan barnsben om man ska tro vad mamma och pappa sager)

Fast jag kan ju inte sjalv. Inte allt. Arligt talat, vart hade jag varit utan allas hjalp? Vart hade Du varit utan allas hjalp? Vi fods till jorden nakna utan formaga att klara oss sjalva. Allt vi ar idag har getts till oss.

Darfor riktar jag mitt tack inte bara till alla dem som hjalpt mig direkt langs vagen utan aven de som hjalp mig indirekt att utfora resan. (Vilket saklart ar for manga for att fa plats har men har ar ett urval:)

Jag vill tacka mamma och pappa for att ni gav mig livet. For att ni gav mig klader och mat och en sang och ett sprak. For att ni larde mig ga och larde mig att cykla. For allt annat ni gjort och gor for mig pa ett fantastiskt karleksfullt och osjalviskt vis. Tack.

Tack till alla mina larare som gett mig oandligt mycket kunskap. Tack for att ni tjatade pa mig nar jag inte ville lara mig. Hur hade jag kunnat ta mig fram genom europa utan era kunskaper om sprak och geografi som ni sa vanligt delat med er av. Tack.

Tack snalla du som uppfann hjulet. Och du som uppfann cykeln! Tack ocksa till dig som gav mig ett jobb och lon. Du som salde cykeln till mig. Tack.

Jag vill tacka alla som varit sa vanliga att bygga vagar overallt, och alla de som ritat kartorna och latit andra ta del av dem. Tack ocksa till alla lander som latit oss passera. Tack.

Ett enormt stort tack gar ocksa saklart till alla som gett oss vatten och mat och boende. Och till alla som vinkat glatt och gett oss varma leenden. Och alla som visat oss vagen! Och gett oss tips. Tack.

Speciellt tack till den turkiske mannen som kom springande ut ur sitt hus bara for att, med ett leende pa lapparna, putta pa mig i den branta uppforsbacken. Du kom precis i ratt stund! Tack.

Tack alla ni som peppat och ropat heja hemifran Sverige!

Martin! Mitt storsta tack gar till dig! Utan dig hade jag inte kommit en meter. Du bara ger och ger. Tack och tack!

Tack till alla andra som jag inte namnt men som hjalpt mig pa sa manga satt. Tack.

Jag hoppas kunna gora det samma for er nagon gang.

/Anja 13/11 2007

Framme!

I lordags kvall rullade vi in i Jerusalem efter en lang sista dag bakom styret. Det kandes nastan lite overkligt att efter fem manaders cykling vara framme i Palestina. Dagen borjade tidigt, lite efter sex pa morgonen gav vi oss av fran resturangen vid doda havets kust som var vart sista overnattningsstalle i Jordanien. Granspasseringen gick ganska smidigt men tog anda drygt fyra timmar med alla sakerhetskontroller, fragor och all vantetid. Val inne pa vastbanken vantade nagra mils cykling och ungefar 900 hojdmeters uppforsbackar sa vi var riktigt trotta men valdigt valdigt glada och nojda nar vi slutligen kom fram till hotellet i Jerusalem.

I morgon (tisdag) aker vi till Ramallah for att ga en tvadagars traning och utbildning med ISM (international Solidarity Movement) innan vi ska ut och agera pa riktigt. Vi ar grymt peppade och ser fram emot traningen och vistelsen har.

Manga kramar!

Oj vi ar ju nastan framme!

Long time no write... Hur ska man kunna beratta om allt? Alla ansikten, utsikter, smaker, lukter, skratt och panik. Nej, allt kan vi inte dela med er dar hemma, men har kommer nagra ord (och nya bilder:http://www.anjaochmartin.pixbox.se/) som forhoppningsvis kan ge er en glimt av vad vi sysslat med de senaste veckorna. Hall till godo.

Farden fran Goreme borjade med berg. Manga langa sega uppforsbackar i det kala men vackra bergslandskapet foljdes av annu langre harliga nedforsbackar i alltmer gronskande omgivningar. Vagen kantades av branta berg och med blicken pa alla klatterbara klippor holl Martin pa att kora i diket flera ganger...

Nar vi rullat ner for alla backar var vi snart vid medelhavet. Tyvarr bestod kusten mest av industrihamnar och militaromraden istallet for harliga strander sa det blev inget badande.Vi cyklade langs med kusten ett litet tag och styrde sen mot Syrien och Idlib, en mellanstor stad som blev vart forsta stopp i landet. Pa bara ett par dagar i staden kandes det som att vi blev ganska hemma dar. Vi traffade nagra schyssta studenter som garna visade oss runt, vi hade ett fullspackat schema med besok i olika affarer som deras familjer eller slaktingar agde och blev hela tiden bjudna pa te, lask och fruktdrinkar. Riktigt trevligt, och harligt att umgas med nagra som kunde engelska och att kunna prata mer obehindrat.

Om Sveriges trafik ar en valdirigerad notbunden symfoni sa ar Syriens trafik en skranig improvisationskonsert. For en ovan turist kan det te sig en aning kaotiskt till en borjan men dar finns en rytm och samspeldhet att imponeras av. Det ar bara att slanga sig in i takten och hanga med i svangen. Och glomma allt man tidigare trodde sig veta om trafikregler - har ar det kanslan och rytmen som styr mer an vagskyltar och trafikljus. Och det fungerar faktiskt bra, vi klarade oss helskinnade hela vagen, aven om vi misstanker att olycksstatistiken i Syrien ar nagot hogre an hemma... Vissa vagvanor sag for oss direkt livsfarliga ut, som tillexempel att kora mot trafiken pa motorvag(vanligt forekommande), skjutsa barnen pa taket av bilen/lastbilen/traktorn, aka 6 personer pa en moped, eller klassikern: tuta och kora utan att se sig for.

Sasmaningom kom vi iallafall fram till Damaskus dar vi tog in pa ett litet mysigt hotell och gav oss ut for att upptacka den gamla staden. Damaskus utger sig for att vara varldens aldsta kontinuerligt bebodda stad, men det verkar som att nastan varje stad har i trakten utger sig for samma sak. Vi agnade nagra dar at att strosa runt i de otroligt mysiga och vackra gamla stadsdelarna, fonstershoppa bland de hundratals standen i den gamla marknaden och att ata alltfor mycket falafel och arabiska sotsaker. Sen bestamde vi oss for att for forsta gangen under resan lamna vara vanner cyklarna nagra dagar. Vi tog en buss till Beirut for att spendera en helg dar medan cyklar och packning fick stanna i Damaskus. Beirut var en valdigt annorlunda stad jamfort med Damaskus. Vi rorde oss mest i de centrala rikare delarna av staden och det kandes som att vara i Paris eller vilken modern vasterlandsk stad som helst forrutom alla tungt bevapnade militarer som stod och vaktade vid sina vagsparrar runt om i stan och att den politiska oppositionen slagit upp ett stort taltlager mitt inne i centrum for att demonstrera mot den sittande regeringen. Anjas van Rani fixade bade boende at oss och underhallning i form av en fun-damentalist fest och en dags latt vandring i ett naturreservat i bergen. Vi tog bussen tillbaks till Damas och borjade trampa vidare soderut nasta dag. Efter nagra dagars cykling och stopp vid gamla romerska ruiner kom vi till Jordanien som visade sig vara klart mer kuperat an Syrien och valdigt vackert.

Att cykla har de senaste veckorna varit som att befinna sig i en evig julafton eller fodelsedag. Det finns manga exempel och har ar nagra:

En gang motte vi en bil som efter en stund kom korandes tillbaka bara for att overrosa oss med vindruvor. Sedan hande samma sak en gang till, fast med en annan bil och andra manniskor. En annan gang stannade vi i en by och fragade nagra man om de visste vart vi kunde fa tag pa vatten. En utav dem skickade genast ivag en kille for att kopa, en annan visade oss till en kran och en tredje borjade plocka fram farska mandariner till oss. Ibland har vi blivit sa overrossta med frukt och mat att vi inte kunnat ta med oss allt. I Syrien har det inte funnits sa mycket campingmojligheter sa vi har ofta fragat familjer om vi kunnat satta upp taltet i narheten av deras hus, vilket alltid slutat med att vi blivit bjudna pa en festmaltid och erbjudna sovplats i husets finaste sangar. Eller som nar vi skulle cykla in i staden Idlib i norra Syrien. Forst fick vi hjalp av inte mindre an 13 personer for att hitta fram (folk som akte fore pekade, ritade kartor, ringde samtal) Och sedan fick vi bo gratis i en lagenhet som for tillfallet stod tom. Nar Mario lamnat over sina lagenhetsnycklar till oss och Ahmed hade sprungit ivag for att kopa frukt, brod och vatten at oss och de bada var nara att inte hinna hem i tid for att ata efter en hel dags fastande var det enda de sa: behover ni nagonting mer?

Vi visste inte riktigt vad vi skulle svara. Hur tackar man egentligen pa basta satt? Kanske genom att vara likadan sjalv. Att vara givmild och generos ar verkligen fantastiska egenskaper och nagot som vi bestamt oss for att ova pa och bli bra pa.

Just nu befinner vi oss i Jordaniens huvudstad Amman. Vi bor pa ett hotell i downtown och somnar och vaknar till ljudet av tutande bilar och Jordansk hitmusik. Pa dagarna vandrar vi omkring i falafellukt, solljus, nyfikna barnblickar, glada gatuforsaljare och ett och annat flashigt kopcentrum eller biopalats. Martin hostar och snorvlar sa vi tar det ganska lugnt och njuter av att vara nastan framme. Inte langt kvar nu! Tills vi hörs nasta gang: Simma lugnt, andas stort och hall fotterna varma. Vi alskar alla vara lasare! Karlek fran A&M i Amman

Bland taggar och ruiner mitt i Turkiet

Turkiet ar ett valdigt stort land och manga timmars trampande blir bara en liten forflyttning pa den stora kartan. Men vi gillar Turkiet, har ar otroligt vackert och fullt av harliga manniskor precis som hemma. Det anda vi inte gillar med det har landet ar att nastan allt som vaxer har har stora taggar som garna fastnar i cyklisters dack och fotter. Det har blivit en del punkalagande de senaste dagarna men vi tar det med ro och njuter av de extra pauserna.

Efter nagra dagars cykling mot sydost fran Safranbolu kom vi fram till Bogazkale, en liten mysig by pa den torra turkiska landsbygden. Vi och manga andra turister kommer hit for att se Hattushas, ruinerna av en 3-4000 ar gammal stad. Vi lat cyklarna sta for en dag, vandrade runt bland ruiner och stenskulpturer och fascinerades over vad de kunde bygga och hur och varfor. Lite trakigt bara att vissa skulpturer (troligtvis de finaste) tagits bort fran sitt sammanhang och flyttats till museer i Ankara och Berlin. Vi sov tva natter under appeltraden pa en supermysig camping i byn, men bada natterna vacktes vi framat smatimmarna av ett hogljutt trummande fran olika hall. Det visade sig att varje gata i byarna har har sin egen trumslagare vars uppgift ar att vacka folk pa natten under ramadan sa att de ska hinna ata innan solen gar upp. Vi vaknade men somnade snabbt om och at frukost som vanligt istallet.

Efter Bogazkale fortsatte vi soderut mot Goreme i Cappadocia som ar ett av Turkiets mest valbesokta omraden. Nar vi kom hit forstod vi varfor: ett otroligt vackert och speciellt landskap och en inressant historia med gamla kyrkor urgropta ur bergen och annu aldre underjordiska stader. Sista kvallen pa vag mot Goreme hade vi lite svart att hitta en bra taltplats. Precis nar vi satt upp taltet i ett dike mellen tva akrar kom Abdulla forbi och erbjod oss en trygg och saker campingplats pa sin bensinstation istallet, och det kunde vi naturligtvis inte tacka nej till. Det visade sig att Abdullas kusin bor i Goteborg och morgonen efter fick vi en liten lapp med en halsning pa svenska fran kusinen, det tyckte vi var kul!

Nu har vi hangt i Goreme nagra dar och strosat runt i det vackra landskapet, tittat pa gamla kyrkor, fixat och planerat infor fortsattningen och framfor allt tagit det valdigt lugnt och vilat benen. Riktigt skont faktiskt. Snart ska vi fortsatta soderut mot Syrien. Tankte pricka in nagon av de underjordiska staderna langs vagen och sen blir det nog till att njuta av berg ch vackert landskap hoppas vi.

Vi har lagt upp lite mer bilder pa www.anjaochmartin.pixbox.se sa ga garna in och kika. Nu finns dar bilder fran hela resan, fran forsta fikapausen utanfor Goteborg till de vackra vyerna pa den turkiska landsbygden.

Hoppas alla ni ocksa har det bra!

kramar

Nu finns det bilder!

İnte har, och de ar inte sa manga och kanske inte sa bra, men de finns pa natet i alla fall! Ga in pa www.anjaochmartin.pixbox.se sa kan du se lite vad vi har haft for oss.

For tio dsagar sen tog vi en bat fran Istanbuls europeiska sıda over till den asiatıiska delen av stan for att fortsatta cyklingen osterut. Efter en tid i storstan kandes det skont att komma ut till lite lugnare och mindre bebyggda omraden igen. De forsta dagarna foljde vi Svarta Havets kust osterut for att sen ge oss upp i lite bergigare trakter mot Safranbolu dar vi befinner oss nu. Cyklingen har varit otroligt vacker hela vagen, speciellt de tva senaste dagarna da vagen slingrat sig fram langs med en a mellan branta klippor och hoga skogskladda berg. Dessutom hade vi bra vag, svag nedforsbacke och medvind en hel dag sa det var bara att njuta.

Sista dagen vid kusten tog vi in pa en camping for att lyxa till det lite. Dar mottes vi av Mustafa, agaren, som absolut ınte vılle ta betalt men som efter lite trugande i alla fall gick med pa att bli bjuden pa middag. (Har verkar det som att man alltıd tackar nej bade en och flera ganger av artighet forst, sa vıll man bjuda far man truga och blir man bjuden kravs det manga "nej tack" innan det tas pa alvar.) Mustafa blev valdıgt full i skratt nar han sag att jag (Martin) stod vıd spisen och inte bara Anja. Har ar det ju kvinnorna som ska laga maten, servera den och diska efter den. En god och trevlig middag blev det i alla fall foljd av manga koppar te och vi lyckades prata om det mesta pa var blandning av turkiska, engelska, svenska, teckensprak och med hjalp av papper och penna.

Turkiet ar ett tedrickande land. Overallt dar vi cyklar forbi vill folk bjuda pa te. Gatuarbetare, man pa cafeer, kvinnor som tittar ut fran sina husfonster. Alla ropar, vinkar och gestikulerar att de vill bjuda in oss pa te. Det kanns trakigt att oftast tacka nej, men det gar inte att stanna overallt heller, da skulle vi inte hinna cykla sarskillt mycket om dagarna.

I manga av de mindre byarna vi passerar eller stannar i far vi valdigt mycket uppmarksamhet. Verkligen alla, barn och vuxna, kvinnor och man, ar barnsligt nyfikna pa oss. Om vi skahandla lite mat i byns lilla affar hander det att hela affarn fylls upp av nyfikna manniskor som kanske vill hjalpa till eller bara vill se vad vi ska handla. Oftast ar det bara kul, menibland kan det vara otroligt jobbigt ocksa. Som t.ex for nagra dar sen nar vi stannade for att handla lıte och vi omringades av 20-30 barn som hoppade runt och skulle skrika, prata, pılla pa det mesta, dra i dreadsen och sen cykla och springa efter oss sa lange som mojlıgt. Det later kanska inte sa farligt men efter en lang dags cykling ar man inte alltid pa humor for sant...

Om tva dagar borjar ramadan. Det ska bli intressant. Under en manad far toende muslimer varken ata eller dricka under dagen. Aven vi som inte ar muslimer berors av detta eftersom det ses som brist pa respekt att ata eller dricka offentligtunder ramadan. Vi ser framfor oss hur vi kommer smyga in bakom buskar och snar langs med vagen for att dricka lite vatten eller ta en bit choklad, men det ar mojligt att vi inte alls behover vara sarskillt strikta, vi far se. Vi bavar dock for att eftermiddagstrafiken kommer bli mer hektisk an vanligt:)

Manga kramar!

Hej da östeuropa Goddag mellanöstern!

Efter tre manader och over 400 mil har vi nu stannt till pa gransen mellan Europa och Asien. I fyra dagar har vi hangt runt i Istanbul, strosat omkring mellan vilda marknader, mysiga cafefyllda grander och gamla vackra moskeer. Istanbul ar en verkligt spannande stad. Man skulle sakert kunna spendera veckor och manader med att upptacka stans alla hörn, men vi ar anda ratt nojda nu efter fyra dagar och borjar redan langta hem till landsbygden, cyklingen och taltet.

Vagen mellan Bukarest och Istanbul har bjudit pa mycket noje och en hel del aventyr. Att ta sig fran Rumanien till Bulgarien visade sig vara lattare sagt an gjort. Inte ens granspolisen kunde ge oss ratt info om vart det gick att ta sig över Donau och in till Bulgarien. Tillslut hittade vi dock den lilla farjan som skulle ta oss med till Bulgarien. Bulgarien bjöd pa fina vagar och soliga dagar, vi passade pa att ta det lugnt och bara njuta nagra dagar vid svarta havets strand innan vi fortsatte vidare mot Turkiet.

Under resan genom östeuropa har vi fatt upp ögonen for Romernas situation, förakt mot Romer verkar snarare vara norm an undantag. Kolla garna pa den utmarkta hemsidan: http://www.errc.org for mer information om Romernas situation i dagens europa.

östeuropa har varit en fantastisk upplevelse men nu sager vi hej da till europa och vander blicken mot asien och mellanöstern:) Vi ser verkligen fram emot att mota den nya kulturen och hoppas pa manga vackra vagar och spannande möten.

Kramar /Martin och Anja