Utdrag ur dagboken 14 juni

"Solen bränner i nacken när vi lämnar den lilla staden Fürstenberg efter oss, luften star nästan stilla och nedförsbackarnas vindsvalka är befriande. I en av backarna vänder sig Martin om och pekar pa nagra byggnader bakom en hög mur, "Vad är det där för nagot tror du?" Skriker han över axeln. "Vet inte!" Svarar jag, men jag hajar till lite, byggnaderna ser obehagliga ut pa nat vis där de står, gråa och trasiga bakom en hög mur. Vi cyklar vidare längs med muren och efter nagra hundra meter ser vi en liten skylt brevid cykelvägen. Jag bromsar in och torkar svetten ur pannan innan jag börjar läsa: "Uckermark koncentrationsläger" star det pa skylten, och sedan nagra rader om att detta tidigare varit koncentrationsläger för flickor och kvinnor under 2:a världskriget. Men dessa rader med information stillar inte alla mina fragor om platsen, snarare tvärtom. Vi star mitt framför grindarna som star lite pa glänt och nyfikenheten driver oss in pa omradet. Det visar sig vara stort, byggnad efter byggnad av graa övergivna hus radar upp sig framför oss, vissa nästan överväxta av mossa och gräs. Solen bränner, en fjäril fladdrar förbi, luften är tjock och stilla. Fragorna blir fler och fler medan vi strövar omkring pa det övergivna omradet. Vi fotar lite och samtalar lagmält medan mörka moln tornar upp sig pa himlen. Snart styr vi ut mot grindarna igen. Precis när vi kommit ut genom dem kommer de första dropparna fallandes och innan vi hunnit ens 100 meter är vi genomblöta och söker skydd under ett träd. Efter nagra sekunder märker vi att det inte är nat vidare skydd, istället vänder vi tillbaka och in genom grindarna igen och under tak. Regnet vräker ner och vi skriker till varandra under plattaket. Sa star vi där i skydd av rostiga tak och ser pa medan marken fylls av vatten. En halvtimme senare har regnet avtagit istyrka och vi cyklar vidare igen. Nagra hudra meter längre fram ser vi en till skylt som hänvisar oss in till höger mot en lerig stig "for futher information" . Cyklarna trampas pa i lera och sand tills vi star framför en annan ingang till lägret. Där hittar vi mer information som stillar var undran om platsen. 1942 byggdes Uckermark koncentreationsläger för flickor mellan 16-22. De som hamnade där var "anklagade" för att vara Jude, asocial, ha en avikande sexuell läggning, vara jehovas vittne, oppositionell, romer eller "arbetsvägrare". Efter 2vk slut brändes alla byggnader och omradet användes av den sovjetiska armén fram till 1993, och det var alltsa i dessa byggnader vi tidigare sökt skydd mot regnet. Det var först 1970 som det blev allmänt känt att omradet varit ett koncentrationsläger, men fortfarande finns ingen officiell minnesplats där. Den information som vi tog del av hade producerats av ideella organisationer främst av en grupp som kallade sig "Transgender Lesbian Frauen Uckermark camp 2004". Det finns tydligen ovanligt lite information om lägret och en av anledningarna till detta kan vara att manga som höls fangna där, som var lesbiska, transgender eller "asociala", kom ut till ett samhälle där de inte var accepeterade, varför det kan vara extra svart att berätta om sina upplevelser. Ingen av de ansvariga är dömda. Fram till 2004 fanns det planer pa att bygga en väg över omradet men efter protestar stoppades planerna. Regnet har dragit vidare, kvar star jag i blöta skor och känner mig omskakad. Sedan drar vi cyklarna genom leran upp pa vagen igen och fortsätter var färd."

Det känns lite märkligt hur nära och pataglig europas brutala historia är här. Att det nagon kilometer fran det idylliska torget i den lilla staden ligger resterna av ett gammalt koncentrationsläger. Och att det finns människor här som har upplevt allting. Hemma i Sverige är det ett mycket längre avstand till allt som hänt vara grannländer i söder.

Efter drygt tva veckor i tält och över 90 mils trampande är vi sen nagra dagar framme i Berlin. Efter all tid pa landsbygden och sa nära naturen känns det som en stor omställning att komma in i en av europas riktigt stora städer. Hela vägen fran Rostock till Berlin cyklade vi pa en och samma cykelväg. Tyskarna kan dethär med cykelvägar, tydliga skyltar (för det mesta i alla fall), det finns manga bra cykelkartor att köpa (om man inte är lika snal som vi...) och det finns manga kartor med tips om sevärdheter uppsatta längs vägen. Mestadels har vi cyklat pa landsbygden, genom mysiga sma byar och samhällen langt bort fran det autobahn-tyskland som manga annars känner till.

Hela vägen förvanas vi över det stora antalet övergivna hus och byggnader. Det är nagot mystiskt och spännande med dem. Vem som har bott där eller vad har de använts till? Varför övergavs dem? Och varför vill ingen ta vara pa alla dessa byggnader innan de förfaller helt? Fragorna är manga och som förbipasserande cyklist far man tyvär nästan aldrig nagra svar, istället far fantasin flöda...

Det som är lite märkligt är att de övergivna byggnaderna ofta varvas med otroligt vackra och moderna nybyggda eller nyrenoverade hus. Det är inte alls ovanligt att en fin nybyggd villa har ett halvsönderfallet ruckel till granne, och pa nagot sätt finns det nagot charmigt i dessa starka kontraster. Historien far liksom leva kvar och sakta tyna bort istället för att bara rivas, gömmas och glömmas bort sa fort som möjligt.

Nu far det vara nog av storstadsliv och imorgon styr vi österut mot Polen och om allt gar bra rullar vi nog över gränsen om ungefär fyra dagar. Vi har försökt att öva in lite vegan-fraser pa polska men är lite osäkra pa uttalet, far se hur det gar.

Om det finns nagon som har nagot tips om en trevlig plats, festival eller annan trevlig händelse nagonstans i östeuropa de närmaste manaderna sa kan ni väl höra av er! Vi har inte sa mycket inplanerat förutom att cykla...

Manga Kramar!