Nar vi rullade in i Jerusalem for en och en halv vecka sedan var det manga kanslor som for genom min kropp. Jag var lattad, glad, nojd, trott och lycklig. Men framforallt tacksam, hela jag fylldes av en sadan stor och djup tacksamhet.
For vart hade jag varit utan hjalp?
Jag ar en person som ofta sager nej till hjalp. Kan sjalv! Svarar jag snabbt i vatt och torrt. (och har nog gjort sa sedan barnsben om man ska tro vad mamma och pappa sager)
Fast jag kan ju inte sjalv. Inte allt. Arligt talat, vart hade jag varit utan allas hjalp? Vart hade Du varit utan allas hjalp? Vi fods till jorden nakna utan formaga att klara oss sjalva. Allt vi ar idag har getts till oss.
Darfor riktar jag mitt tack inte bara till alla dem som hjalpt mig direkt langs vagen utan aven de som hjalp mig indirekt att utfora resan. (Vilket saklart ar for manga for att fa plats har men har ar ett urval:)
Jag vill tacka mamma och pappa for att ni gav mig livet. For att ni gav mig klader och mat och en sang och ett sprak. For att ni larde mig ga och larde mig att cykla. For allt annat ni gjort och gor for mig pa ett fantastiskt karleksfullt och osjalviskt vis. Tack.
Tack till alla mina larare som gett mig oandligt mycket kunskap. Tack for att ni tjatade pa mig nar jag inte ville lara mig. Hur hade jag kunnat ta mig fram genom europa utan era kunskaper om sprak och geografi som ni sa vanligt delat med er av. Tack.
Tack snalla du som uppfann hjulet. Och du som uppfann cykeln! Tack ocksa till dig som gav mig ett jobb och lon. Du som salde cykeln till mig. Tack.
Jag vill tacka alla som varit sa vanliga att bygga vagar overallt, och alla de som ritat kartorna och latit andra ta del av dem. Tack ocksa till alla lander som latit oss passera. Tack.
Ett enormt stort tack gar ocksa saklart till alla som gett oss vatten och mat och boende. Och till alla som vinkat glatt och gett oss varma leenden. Och alla som visat oss vagen! Och gett oss tips. Tack.
Speciellt tack till den turkiske mannen som kom springande ut ur sitt hus bara for att, med ett leende pa lapparna, putta pa mig i den branta uppforsbacken. Du kom precis i ratt stund! Tack.
Tack alla ni som peppat och ropat heja hemifran Sverige!
Martin! Mitt storsta tack gar till dig! Utan dig hade jag inte kommit en meter. Du bara ger och ger. Tack och tack!
Tack till alla andra som jag inte namnt men som hjalpt mig pa sa manga satt. Tack.
Jag hoppas kunna gora det samma for er nagon gang.
/Anja 13/11 2007
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
TACK till er, för att ni är så modiga och har tagit er an denna viktiga uppgift att kampa för det palestinska folket. Jag har följt er tur från början på er blogg med spänning och beundran över er entusiasm.
Var nu försiktiga när ni nu är på plats och se till att komma tillbaka till Sverige för att berätta om er resa, varför inte ute på skolor för att få fler unga att engagera sig.
Jag ska gå med mina elever och se "Mitt namn är Rachel Corrie" på stadsteatern i veckan. Som ni säkert vet handlar det om den unga amerikanska som hamnade mellan en israelisk bulldozer när hon förstökte stoppa den att riva ett palestinskt hem 2003.
Så var inte för "modiga", ni behövs i denna värld.
Lycka till med er fortsatta resa.
Ord känns plötsligt futtiga! Rörd och stolt skickar jag stora kramar till Er båda! Ta hand om er!
Hiskeligen vad underbart att till sist komma ihåg er sajt och surfa in på en skraltig satellitlina och se att ni har svischat fram genom er resedröm som Peter Pan och Carola och Aladdin och alla andra öhh.. ja med era stora ögon och hjärtan och skapat alla möten som väntat på er!
Jag är superstolt och glad över er.
Oj vad er resa ger mycket till människorna runt omkring er. Vad rika vi blir allihop!
Kram från Bisjkek i Kirgizistan
Andreas Hedfors
Tack till er för att ni låter oss hemma i Sverige följa eran resa. Vad kul att ni nu är framme. Lycka till nu med ISMuppdragen! Rapportera era förehavanden. Jag väntar med spänning.
Kusin Nils
Skicka en kommentar