Forestall dig att du ar hemma, kanske sitter du ute i tradgarden och laser, rensar ogras i rabatten eller mekar med bilen. Plotsligt rasslar det till bakom dig och tva lortiga och svettiga rumanska cykelturister kommer fram mot dig. De ler och sager: "Halla! We Rumanien! Cykel. Rumanien Sverige!" De pekar mot solen och sager: "Vatten!" och gor drickrorelser med armen, samtidigt som de pratar pa ett sprak som du inte forstar. Sedan pekar de pa dig igen och sager: "Vatten!" annu en gang. Du forsoker prata engelska med dem, eller tyska eller kanske franska men de svarar glatt pa rysska eller nat annat sprak som du inte forstar. Nar du antligen forstatt och gett dem vatten pekar de pa en karta och fragar efter vagen till nasta by. Efter tio minuters gestikulerande och forklarande ar du ganska saker pa att de har forstatt att det bara ar att ta andra vagen till hoger. De cyklar glatt ivag, tar forsta vagen till vanster samtidigt som de vinkar och glatt ropar: "Tack tack, mycket tack!"

Ungerfgar sadar tar vi oss fram om dagarna. Plotsligt ar vi bara dar i nagons skog, utanfor en grind, mitt pa en aker eller i nagons hasthage. Vi stegar in i en affar eller resturang och ber om uppmarksamhet och hjalp. Vi gestikulerar och upprepar de fa ord vi kan pa rumanska och pratar engelska och svenska daremellan. Det gar nastan alltid bra. Uppmarksamhet behover man inte anstranga sig for att fa, vi ar ganska iogonfallande nar vi rullar fram genom byarna pa landsbygden. Manga manniskor stannar upp och foljer oss med blicken genom hela byn. Har tittas det inte i smyg, det ar oppen nyfiken utstirrning som galler. Ibland onskar vi att vi var lite mer osynliga. Inte for stirrande manniskors skull utan pa grund av alla skallande hundar som mer an garna jagar cyklister genom byn.

Tack vare alla skallande hundar som gett oss lite extra fart genom landet sa ar vi nu redan i Bukarest. Har stannar vi nagra dar och turistar lite och som vanligt har vi en lang lista med praktiska saker som skulle behova fixas.

Mycket karlek till er alla!