Oj vi ar ju nastan framme!

Long time no write... Hur ska man kunna beratta om allt? Alla ansikten, utsikter, smaker, lukter, skratt och panik. Nej, allt kan vi inte dela med er dar hemma, men har kommer nagra ord (och nya bilder:http://www.anjaochmartin.pixbox.se/) som forhoppningsvis kan ge er en glimt av vad vi sysslat med de senaste veckorna. Hall till godo.

Farden fran Goreme borjade med berg. Manga langa sega uppforsbackar i det kala men vackra bergslandskapet foljdes av annu langre harliga nedforsbackar i alltmer gronskande omgivningar. Vagen kantades av branta berg och med blicken pa alla klatterbara klippor holl Martin pa att kora i diket flera ganger...

Nar vi rullat ner for alla backar var vi snart vid medelhavet. Tyvarr bestod kusten mest av industrihamnar och militaromraden istallet for harliga strander sa det blev inget badande.Vi cyklade langs med kusten ett litet tag och styrde sen mot Syrien och Idlib, en mellanstor stad som blev vart forsta stopp i landet. Pa bara ett par dagar i staden kandes det som att vi blev ganska hemma dar. Vi traffade nagra schyssta studenter som garna visade oss runt, vi hade ett fullspackat schema med besok i olika affarer som deras familjer eller slaktingar agde och blev hela tiden bjudna pa te, lask och fruktdrinkar. Riktigt trevligt, och harligt att umgas med nagra som kunde engelska och att kunna prata mer obehindrat.

Om Sveriges trafik ar en valdirigerad notbunden symfoni sa ar Syriens trafik en skranig improvisationskonsert. For en ovan turist kan det te sig en aning kaotiskt till en borjan men dar finns en rytm och samspeldhet att imponeras av. Det ar bara att slanga sig in i takten och hanga med i svangen. Och glomma allt man tidigare trodde sig veta om trafikregler - har ar det kanslan och rytmen som styr mer an vagskyltar och trafikljus. Och det fungerar faktiskt bra, vi klarade oss helskinnade hela vagen, aven om vi misstanker att olycksstatistiken i Syrien ar nagot hogre an hemma... Vissa vagvanor sag for oss direkt livsfarliga ut, som tillexempel att kora mot trafiken pa motorvag(vanligt forekommande), skjutsa barnen pa taket av bilen/lastbilen/traktorn, aka 6 personer pa en moped, eller klassikern: tuta och kora utan att se sig for.

Sasmaningom kom vi iallafall fram till Damaskus dar vi tog in pa ett litet mysigt hotell och gav oss ut for att upptacka den gamla staden. Damaskus utger sig for att vara varldens aldsta kontinuerligt bebodda stad, men det verkar som att nastan varje stad har i trakten utger sig for samma sak. Vi agnade nagra dar at att strosa runt i de otroligt mysiga och vackra gamla stadsdelarna, fonstershoppa bland de hundratals standen i den gamla marknaden och att ata alltfor mycket falafel och arabiska sotsaker. Sen bestamde vi oss for att for forsta gangen under resan lamna vara vanner cyklarna nagra dagar. Vi tog en buss till Beirut for att spendera en helg dar medan cyklar och packning fick stanna i Damaskus. Beirut var en valdigt annorlunda stad jamfort med Damaskus. Vi rorde oss mest i de centrala rikare delarna av staden och det kandes som att vara i Paris eller vilken modern vasterlandsk stad som helst forrutom alla tungt bevapnade militarer som stod och vaktade vid sina vagsparrar runt om i stan och att den politiska oppositionen slagit upp ett stort taltlager mitt inne i centrum for att demonstrera mot den sittande regeringen. Anjas van Rani fixade bade boende at oss och underhallning i form av en fun-damentalist fest och en dags latt vandring i ett naturreservat i bergen. Vi tog bussen tillbaks till Damas och borjade trampa vidare soderut nasta dag. Efter nagra dagars cykling och stopp vid gamla romerska ruiner kom vi till Jordanien som visade sig vara klart mer kuperat an Syrien och valdigt vackert.

Att cykla har de senaste veckorna varit som att befinna sig i en evig julafton eller fodelsedag. Det finns manga exempel och har ar nagra:

En gang motte vi en bil som efter en stund kom korandes tillbaka bara for att overrosa oss med vindruvor. Sedan hande samma sak en gang till, fast med en annan bil och andra manniskor. En annan gang stannade vi i en by och fragade nagra man om de visste vart vi kunde fa tag pa vatten. En utav dem skickade genast ivag en kille for att kopa, en annan visade oss till en kran och en tredje borjade plocka fram farska mandariner till oss. Ibland har vi blivit sa overrossta med frukt och mat att vi inte kunnat ta med oss allt. I Syrien har det inte funnits sa mycket campingmojligheter sa vi har ofta fragat familjer om vi kunnat satta upp taltet i narheten av deras hus, vilket alltid slutat med att vi blivit bjudna pa en festmaltid och erbjudna sovplats i husets finaste sangar. Eller som nar vi skulle cykla in i staden Idlib i norra Syrien. Forst fick vi hjalp av inte mindre an 13 personer for att hitta fram (folk som akte fore pekade, ritade kartor, ringde samtal) Och sedan fick vi bo gratis i en lagenhet som for tillfallet stod tom. Nar Mario lamnat over sina lagenhetsnycklar till oss och Ahmed hade sprungit ivag for att kopa frukt, brod och vatten at oss och de bada var nara att inte hinna hem i tid for att ata efter en hel dags fastande var det enda de sa: behover ni nagonting mer?

Vi visste inte riktigt vad vi skulle svara. Hur tackar man egentligen pa basta satt? Kanske genom att vara likadan sjalv. Att vara givmild och generos ar verkligen fantastiska egenskaper och nagot som vi bestamt oss for att ova pa och bli bra pa.

Just nu befinner vi oss i Jordaniens huvudstad Amman. Vi bor pa ett hotell i downtown och somnar och vaknar till ljudet av tutande bilar och Jordansk hitmusik. Pa dagarna vandrar vi omkring i falafellukt, solljus, nyfikna barnblickar, glada gatuforsaljare och ett och annat flashigt kopcentrum eller biopalats. Martin hostar och snorvlar sa vi tar det ganska lugnt och njuter av att vara nastan framme. Inte langt kvar nu! Tills vi hörs nasta gang: Simma lugnt, andas stort och hall fotterna varma. Vi alskar alla vara lasare! Karlek fran A&M i Amman